Allt om Stockholms reportage från SOBER-premiären

Sober är nattklubben där ingen dricker. Allt om Stockholms Joakim Carlson gick på premiären på Kägelbanan – för att känna in stämningen. Där fick han snabbt tacklas med sina inre demoner.

När klockan slår nio på kvällen har jag och min vän Kalle redan hunnit titta igenom en film på Netflix – och påbörjat en andra. Eftertexterna till Andra världskrigsskildringen ”Falskmyntarna” rullar på min datorskärm och vi huttrar till, nedstämda av vad vi sett. I ett desperat försök att rädda situationen klickar vi igång Bond-rullen ”Skyfall”. Men klockan verkar ha frusit fast. Någonstans där mitt i försöker jag ställa mig upp för att diska undan slafset från en carbonara vi lagat några timmar tidigare – men Kalle blockerar alla flyktvägar medan han häller upp ännu ett glas cola.

Vi har snart pimplat i oss 1,5 liter.

Det är uppladdningen inför vår afton på helnyktra nattklubben Sober, och inför utmaningen står vi handfallna. Frontade av ostbågar sitter vi nedsjunkna i min soffa och undrar hur man gör. Hur kommer man i stämning utan att alkoholen tvingat till roliga Youtube-klipp och för hög musik? Hur kommer man över känslan av idioti när man stirrar ut genom fönstret och möter natten och regnet – och vet att det är DIT ut man ska? Det är fredag efter jobbet, och plötsligt vill vi bara sova.

Kvart över elva stapplar vi trots allt ut på Götgatsbacken, genom ett löningshelg-rusigt Stockholm. Varje högt skratt eller smattrande steg mot kullerstenen får oss att rycka till. Och när två tjejer kravlar fram från bakom en bil upp mot Mosebacke känner jag knappt igen min röst när jag högt frågar om ”det inte finns mer lämpliga platser att urinera på.”

Kalle nickar medhållande vid min sida. Plötsligt 100 år gammal.

Nere vid Kägelbanan ser allt ut som vanligt en fredagskväll. Folk i en myllrande rökruta. Vakter som vankar fram och tillbaka med tuggummi i munnen. Rent instinktivt blir jag nervös över att jag druckit för mycket, men inser att det bara är colan som spökar. Den hastiga vätsketillförseln trycker hårt mot min blåsa. Sockret i min kropp gör mina rörelser hastiga och okontrollerade.

Vid entrén möter vi det första moment som skvallrar om att vi kommit till just Sober, nämligen de apparater där vi ska blåsa och avslöja vår alkoholkonsumtion.

”Vi stoppade precis en kille som blåste 1,3 promille. Det var kört. Ett par som hade druckit vin till maten fick gå och komma tillbaka ett par timmar senare”, berättar vakten.

Jag blåser. Föga förvånande blippar ett nyktert resultat upp på skärmen och jag har svårt att känna samma entusiasm över detta som personalen. En viss dysterhet kommer över mig men…

… Så kommer vi in! Musiken pulserar, folk dansar, drinkar balanseras i ljuset av blinkande lampor. Vi manövrerar oss, lite lätt rusiga, genom vimlet fram mot baren och beställer ”en bärs med järn”. Och får något som liknar detta i handen. En ingefärsdoftande bomb som sätter min hals ur spel och en sockermjäkig öl som jag snart slentriandricker ur. Men innan det händer rider vi genom folkhavet på en fantastisk placeboeffekt! Kalle ler. Jag ler. Allt känns så RÄTT.

”Det känns varmt längs tinningarna”, ropar jag rätt ut i luften och ler glatt mot en sjungande Peter Siepen.

På dansgolvet står ett par med händerna mot varandra i en världsfrånvänd dans. Det ser ut som om de praktiserar yoga – och jag påminns om skogsrave och efterfester. Då ramlar bottnen ur och jag nyktrar till på tre röda. Jag försöker febrilt hitta känslan igen, men känner mig som en utböling. För jag är inte en av dem, de som självsäkert rör på sig till musiken. Hånglar och studsar med röda is-drinkar i handen.

Tiden går. Vi sätter oss på en läktare i ett försök att undkomma ljudnivån. Där sitter vi med människor i alla åldrar: gamla, unga, medelålders. De ser nöjda ut, lite svettiga, men nöjda. Och jag inser att det är mitt problem att festen inte drabbar mig. Att jag står utanför.

”Jag– jag kan inte dansa”, stammar jag fram till Kalle som ser panikslagen ut.

”Det här är hundra procent obekvämt”, kontrar han och suger i sig det sista av ölen.

Runt omkring oss är festen i gång, dansgolven är fulla. Hämningarna borta. När vi går för att hämta våra ytterkläder hör vi tjoandet från de många som gläds – och inser att vi har en hel del att jobba med. Båda två.

JOAKIM CARLSON
joakim.carlson@aos.se

Mårten Andersson

X