Mårten Andersson

Menu

Att vinna kriget i sitt huvud.

På grund av ett väldigt stort fokus på att skriva klart min show HYBRIS i Spanien de senaste veckorna har jag varken bloggat eller varit lika duktig på att träna som jag brukar och OJ (!) vad snabbt det märks när man inte håller i den där regelbundna träningen. Så fort man tar några dagars paus så blir det nästan som att börja om från scratch. Inte helt och håller såklart eftersom kroppen har muskelminne men gårdagens löppass blev både fysiskt och psykiskt krävande. Mest av allt en psykisk påfrestning trots helt underbart höstväder att ”njuta” av medan jag sprang runt Årstaviken, Norrmälarstrand och Södermälarstrand.

 

image1

 

Jag gillar ju att springa och det är inte mer än tre år sedan jag inte ens hade sprungit 10 kilometer i mitt liv. Efter att jag gjorde det allra första gången så fick jag blodad tand och sprang som en tok innan jag tyvärr tappade intresset. Att jag just tappade intresset var att jag körde för hårt. Jag ville pressa tider och varje pass handlade om att överträffa mig själv. TIll slut såg jag inte längre fram mot att träna eftersom jag bara förknippade varenda pass med att kräkas i stort sett. Jag är långt ifrån någon träningsexpert men träning som går ut på att köra skiten ur sig själv varje gång kan inte vara ultimat. Inte för mig i alla fall. Mtt sätt att träna 110% varje pass tog död på min lust att träna och det dröjde mer än ett år innan jag på allvar började springa igen.

Så lärde jag mig en läxa? Nja 😀

Under hela 2014/2015 har mitt fokus vara att springa 10 kilometer så fort jag bara kan med en målsättning om att springa under 40 minuter. Jag vet inte vad det är med mig och att sätta upp för högt uppsatta mål men även om jag varit nära så har jag inte lyckats nå målet ännu och vad händer då, känner jag mig stolt över att jag tränar massor eller besviken över att jag misslyckats med att nå målet? Ja ni gissade rätt 🙂 Det gamla eviga, ”är glaset halvtomt eller halvfullt?”

 

Jag tror att det finns en stor poäng att sätta RIMLIGA mål så man inte gör sig själv besviken och i mitt fall – ännu en gång tappar motivationen.

 

Gårdagens löppass blev tredje gången jag sprang 21 km. Jag bestämde mig för en tid sedan att släppa mitt fokus på att springa och jaga tider så fort jag kunde på 10 kilometer och istället springa längre och njuta av det. Det höll EN gång ha ha. Redan andra gången jag skulle springa 21 km så var målet att slå den tiden. Samma sak igår som var tredje gången jag sprang en ”halvmara”.

 

Jag sprang in på en i mitt tycke bra tid även om jag var 30 sekunder från mitt personliga rekord (1h 34 min 30 sek). Trots tidsmissen på rekordet så var jag ändå för en gångs skull inte besviken. Glaset var halvfullt, inte halvtomt. Jag tror att det berodde en del på att min målsättning var betydligt rimligare den här gången. Mer än något annat så blev gårdagen en enorm kämpainsats som jag är jättestolt över.

 

Redan mellan 6-8 kilometer började ”kriget” i min skalle mellan den goda och onda rösten. Den onda upprepade nästan som ett mantra: ”Mårten ge upp! Sluta spring, sätt dig ner!!”. Medan den goda rösten VÄGRADE ge sig. Efter 11 kilometer fick jag helt nya krafter och kände att sista milen skulle gå enkelt. Tjena! Efter 15 kilometer var jag svimfärdig och ville sätta mig på varenda bänk jag passerade och det kändes som att varje meter tog en hel evighet att passera sista kilometerna MEN trots att hela min kropp grät inombords så vek jag inte ner mig.

Framgång kommer som bekant inte gratis utan kräver slit och känslan att överträffa sina egna (rimliga) förväntningar är underbar! Att hitta en inre styrka och vinna det där pågående ”kriget” i sitt huvud ger en energi och stolthet som gör att jag svävar på moln fortfarande.

Så kära vänner. Tro på er själva. Vi kan mer än vad vi ibland tror. Det är viktigt att påminna sig om det när man ibland målar livet i svart – helt i onödan.

Mårten

 

IMG_3284

Categories:   Blogg